AnnBritt kom med i Kungälvs OK 1980 i samband med att hennes son David gick en nybörjarkurs och blev med tiden en av de stora eldsjälarna i klubben. Genom åren har hon haft en mängd olika uppdrag. Hon var en riktig föreningsmänniska och älskade och brann för allt som orienteringen kunde erbjuda. Behövdes en arbetsinsats någonstans var det aldrig någon tvekan att rycka in. Behövdes det musik till dansen på julfesten tog hon med sitt dragspel. 

Hon uttryckte ofta glädje och uppskattning över den gemenskap hon upplevde i vår klubb. Tack vare orienteringen fick hon vänner för livet, åka på skidresor till Långberget, springa Veteran-VM i en massa olika länder, åka Tjejvasan och uppleva långborden under O-Ringen, bara för att nämna ett uns av allt hon var med om. 

Hennes sista O-Ringen blev i Arvika 2017 och det var hennes barnbarn Evelinas första. AnnBritt var så glad och stolt över att det bodde tre generationers orienterare i husvagnen. Det betydde mycket för henne.

Efter det drabbades AnnBritt av demens och blev sämre och sämre med tiden. Till sist gick det inte att orientera på egen hand längre men hon försökte följa med så gott hon kunde, antingen genom att vara med på tävlingarna som Evelina sprang eller att ta del av kartan efteråt. Hon ville alltid få veta hur det hade gått och ville komma med tips och trix som man kunde använda sig av i skogen.

Det senaste året var det svårt att få kontakt med henne. Hennes demens var så långt gången att hon inte längre var kommunikativ och hade svårt att känna igen de som besökte henne. I söndags var jag där i vanlig ordning och ställde de vanliga frågorna "Hur mår du?", "Vad gör du?" utan att få någon respons. Så jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så vi satt tysta och tittade varandra i ögonen länge. Jag vet inte om hon kände igen mig. 

Tidigare samma dag hade jag och min hund Milo sprungit en bana i Svartedalen och jag hade haft honom lös för första gången. Det var en lycklig hund som kunde springa runt omkring mig som han ville. Så jag berättade om det för att bryta tystnaden. Jag berättade om banan, om skogen, om vädret, om mossarna, om att vi sett älgar, att Milo hade haft så roligt och jag var glad över att han inte sprungit bort. Då ser jag att det tänds en gnista nånstans i mammas ögon och hon ler. Genom orienteringen fick vi kontakt igen och det kändes bra när jag sa hej då till henne för att åka hem. Det visade sig bli vårt sista möte.

I torsdags blev AnnBritt hastigt dålig och somnade in under eftermiddagen.

Vi kommer minnas AnnBritt som en lojal föreningskamrat som alltid ställde upp, alltid såg till att alla kände sig välkomna och som verkligen brann för orienteringen och allt runtomkring. Det är med stor saknad vi konstaterar att hon inte längre finns ibland oss.

/Olof